Test

SJ SV4

När de första järnvägarna i landet öppnades 1856 fanns det ingen värme i personvagnarna. Men år 1871 kom man på att det gick att värma upp vagnarna med ånga som ledes i rör genom vagnar och i speciella ångvärmeslangar mellan vagnarna, främst fick man ånga från ångloken. Men för att även kunna värma upp personvagnar i blandade tåg med godsvagnar utan ångvärmeledningar och för att kunna värma upp vagnar som inte stod kopplade till lok t.ex. vid växling, började man snart konstruera ångfinkor. På SJ:s Huvudverkstad i Örebro byggs år 1916 – 21 tjugo stycken större ångfinkor med liggande ångpanna av lokmodell och med stora vattenförråd. De nya ångfinkorna fick littera F2d, trotts att de inte längre hade något resgodsutrymme. De såg ungefär ut som dåtida godsfinkor fast med skorsten och vattenintag. Under 1930-talet förses de flesta av SJ:s personvagnar med utrustning för eluppvärmning och behovet av ångfinkorna minskar och de ställs av. De behölls dock i reserv med tanke på militära transporter som ofta skedde med blandade tåg. År 1956 ändras litteran på ångfinkorna till S17åd och år 1970 ändras litteran till SV4.

NJM äger tre stycken ångfinkor av denna modell, vilka alla stod i beredskap i ett lokskjul i Gåvastbo, på linjen Uppsala – Gävle, fram till 1986. De tre vagnarna är: SV4 25628 vilken är vår driftångfinka som används i vårt trafiktåg och får ångpannan besiktigad varje år. SV4 25629 och SV4 25630 hålls i reserv.